Denna vecka var det världspoesidag, men alla dagar finns poesin i världen.

För att överleva rekommenderas: ha minst en diktsamling bredvid sängen. Kanske en i väskan också: en häftad bok som är fysiskt liten och lätt att bära men stor och viktig på andra sätt.

Att poesi är svårt är en lögn. Livet är svårt, och lätt, poesin är som livet. Att läsa poesi är bara att läsa, kanske just den möjlighet man behöver att tvingas tänka på ett annat sätt, pröva sitt eget språk och tänkande. Ibland en frihet ifrån att behöva tänka på ett visst sätt.

Att skriva poesi kan vara svårt. Men det kan också vara det lättaste för vissa. Och svårt på ett bra och nödvändigt sätt för vissa andra. Och förstås alldeles omöjligt för en del, men när det gäller skrivande tycker jag att man alltid ska pröva det omöjliga. För i text kan vad som helst ändå vara möjligt.

Fördomen är att man måste förstå poesi, det är inte sant. Man bara läser och ser vad som händer. Ibland kan det vara bra att inte förstå någonting alls, vi ska inte ljuga: just det, om någonting, är väl beskrivande för livet.

❤ från Taivassalo