Jag har alltid varit intresserad av att röra mig mellan olika typer av konstnärliga uttryck: mellan litteratur och teater, mellan romaner och bilderböcker, mellan radiodramatik och den grafiska novellen, vampyrromaner och autofiktion. Även om jag i första hand är en prosaist, närmare bestämt en romanförfattare, intresserar jag mig mycket för möjligheter som finns på andra ställen, och förhåller mig undersökande och rörligt till mitt skrivande. Det handlar inte om att experimentera, det handlar om att följa den expansiva upplevelse jag hade redan i det ögonblick när jag lärde mig skriva och läsa: att allt är möjligt. Att man kan skapa världar i text, få erfarenheter utanför det man erfarit. Och pröva det som redan finns.

I allt skrivande, läsande, betraktande och lyssnande är det allt det hemlighetsfulla, outsagda och kanske till och med det onåbara som lockar mig mest.

Jämsides med mitt eget författarskap, sedan debuten 2005, har jag arbetat med andras texter. För mig har det arbetet varit både ett forskningsarbete och en intellektuell stimulans, som korsord eller sudoku. Det är en tillåtelse att vara engagerad och en tillåtelse att inte behöva tänka på sig själv, att uppgå i någon annans verklighet: att ge. Lite som att älska. Samtidigt får du syn på saker, från ett annat håll: du ser ditt eget skrivande genom att läsa andras texter.

Att arbeta med andras texter och skrivande har varit min hantverksskola, där jag samtidigt fått slipa mina egna verktyg medan jag hjälpt till med att slipa andras, och min forskningscentral där jag krockat med mig själv, och fått formulera min egen poetik. På samma gång som jag haft privilegiet att på mycket nära håll följa med hur skrivandet händer och blir till hos andra.

Hannele Mikaela Taivassalo